En kort inlåtelse om relationerna Portugal Sverige
Kontakterna mellan Portugal och Sverige är gamla även om de officiella diplomatiska relationerna etablerades först efter Restaurationen (1641), så kan man
hitta några vittnesbörder om, en dock, sporadiska möten mellan de två folken, båda med starka sjöfartstraditioner. Emellertid anser man ofta sporadiska kontakter och utan kontinuitet, (...) många som resultat av den ström av utlänningar som skyndade till vårt land attraherade av Infantens berömmelse och önskan om rikedom. (1)
(1) Se även i boken Historien o Portugal, av Joel Serrão, sid. 96
European sice Cetican Veterem, sic describare conabar Abrahamus Ortelius), Hondius, Amesterdam, ca 1640
En av de första vittnesbörderna uppstår i Nord Vikingarnas nedfärd med det slutliga målet att nå staden Bysans (nuvarande Istanbul). Under resan ska de ha
passerat Portugal under IX, X, och XI seklerna, enligt legenden, ska de till och med ha slagits vid Dom Afonso Henriques sida mot Morerna.
Under XVI seklet skickade Portugals kommersiella mission i Antwerpen, Damião de Gois till Sverige, med ändamålet att utforska affärsmöjligheterna, men det finns
ingen bekräftelse om att han ska ha vistats sig med Gustav Vasa, den första monarken för det självständiga riket (Sverige var fram till 1523 i union med Norge
och Danmark).
Av resan, som det inte finns några register om, verkar resultatet emellertid ha varit en bok av Damião de Gois, Veklagan över det lapska folkets nöd (Deploratio Lappinae gentis), om förhållandena i Lappland. Trots att det inte går att bekräfta om informationen erhölls genom andra vägar, verkar det som att Gois reste ända till Torneå.
Beskrivningen om förhållandena i Lappland publicerades 1540 och översattes till svenska för första gången av Gösta Thörnell, 1915.
Huruvida det var Damião de Gois förtjänst eller inte, så känner man till de försök som gjordes på den tiden för att etablera handelsförbindelser med Iberiska Halvön, särskilt med Portugal, dit man skulle komma att exportera trä och koppar föremål, i gengäld för vin, frukt och det eftertraktade saltet från Setubal kusten. Denna önskan ökade med Gustav Adolf men den politiska situationen i Europa omöjliggjorde något som helst samförstånd.
Sverige och Spanien var involverade i det Trettioåriga Kriget, på motsatta sidor. Detta ledde till att Guilherme Usselinx, grundare av Holländska Ostindiska Companiet och Svenska Companiet mot Söder, 1629 presenterade för Kung Gustav ett projekt för att anfalla Portugal med en skvadron som skulle starta från Göteborg. En plan som man tror var en förnyelse av en liknande plan som han själv, Usselinx, redan hade presenterat för Prins Maurício från Nassau. År 1635 föreslogs det för Kansler Axel Oxenstierna, att man skulle skicka en fransk-svenskholändsk skvadron till Portugals Kust, för att man där skulle etablera en nederlagsplats. Ingen av dessa planer förverkligades emellertid.
Det var restaurationen av Portugals självständighet 1640 som pådrev ett diplomatiskt närmande av de två riken. Skandinaviska Staternas fientlighet gentemot Spanien, deras motståndare i Trettioåriga Kriget, gjorde att D. João IV skickade en ambassad till Danmark och Sverige i början på 1640, med förhoppning om att hos Spanien fientliga monarkerna, söka erkännande och allierade.
Å andra sidan, fick han veta hur nordiska Europa med satisfaktion såg på den portugisiska revolutionen och svenskarnas ansträngningar att etablera relationer med Portugal, framförallt, som en modern historiker påstår av kommersiella skäl, med förhoppningen att hans undersåtar skulle få tillstånd att handla direkt med de portugisiska kolonierna som fram tills dess hade varit helt stängda för utlänningar. Förhoppningen om ett sådant tillstånd dominerade, från svenska sidan, önskan att vidare stärka de diplomatiska banden mellan de två länderna. Relationer Portugal - Sverige
Missionen som skickades till Skandinavien, lett av Ambassadör Francisco de Sousa Coutinho tillsammans med hans sekreterare Dr. António Moniz de Carvalho, från
Relação do Porto, lämnade Lissabon den 18 mars 1641. Efter ett stopp i Köpenhamn där missionen inte åstadkom några positiva resultat, eftersom Kung Kristian IV var intresserad av att ingå i ett kommersiellt avtal med Filip IV och därmed inte ville göra någon förnär, utöver hans avsikt att vara medlare i den europeiska konflikten fortsatte missionen mot Stockholm dit den anlände i mitten på maj samma år.
Drottning Kristina tog emot Ambassaden den 10 juni 1641, det finns register på en magnifik mottagning. Sousa Coutinho överlämnade, vid tillfället, en gåva till
Drottningen från den portugisiska monarken: två kinesiska vaser (Ming Dynastin, Wanli 1573-1619), som idag finns utställda på Östasiatiska Museet i Stockholm och
som utgör två av de mest uppskattade föremål i denna museets kvarlåtenskap.
Museum of Far Eastern Antiquities (www.mfea.se)
Efter detta emottogs Sousa Coutinho av Ministerrådet, där han presenterade förslagen han hade med sig från sin Konung:
1.) En offensiv och defensiv allians mellan Portugal och Sverige;
2.) Portugal skulle inkluderas i fredsfördraget som skulle komma att signeras med Kejsaren (ett försök att inkludera Portugal i de förhandlingar som skulle leda till
Westfaliska Freden) och att man skulle inkludera en klausul om Dom Duartes frigivning. Efter åtskilliga sammanträden och förhandlingar som tog plats mellan den 10 och 29 juli, under vilka man debatterade gemensamma frågor av olika ämnen, skrevs det under ett protokoll av fördraget, från vilket följande klausuler framhävs:
1. Fred och vänskap
2. Portugiser och svenskar skulle få färdas fritt in och ut ur varandras hamnar och sälja sina produkter betalandes de avgifter de skulle ha betalat andra vänskapliga nationer
3. Införsel i Portugal, fri från avgifter, av vapen ammunition och spannmål från Sverige
4. Kungen av Portugal och Drottningen av Sverige skulle utnämna en representant som skulle försvara människorna och deras undersåtars egendomar i den andres rike
De portugisiska diligenserna, gällande två av de huvudsakliga teman som utgjorde missionens viktigaste mål, som hade fört Sousa Coutinhos Ambassad till Stockholm fick, emellertid, inga positiva resultat. Varken Portugals inträde i Westfaliska förhandlingarna eller diligensen som hade som mål, Dom João IV:s bror, Infanten D. Duartes frigivning. Inte heller förfrågan om Sveriges medling i den konflikt som existerade med de Enade Provinserna mottogs väl eller fick en positiv utgång. Efter att ha avslutat förhandlingarna och köpt en hel del ammunition och krut, som skulle betalas i tre avbetalningar lämnade Sousa Coutinho Stockholm 20 augusti, 1641. Lars Skytte följde med Sousa Coutinho i hans resa tillbaka till Lissabon, han utnämndes resident i den portugisiska huvudstaden, och hade av Drottning Cristina fått följande missioner:
1. Överlämnandet av krigsrustningen: Krigsrustningen från Sverige bestod av 200 kanoner, av vilka man känner till vistelseorten av tre stycken (den
stora kanonen i Castelo de São Jorge, i Monsanto och Castelo Branco) och 2 i Afrika (en i Forte de Bissau och en annan på Kap Verde öarna)
2. Inkassera betalningen
3. Rapportera om den kommersiella och politiska situationen i Riket
Ännu en gång 1646 togs frågan om en formell union mellan Portugal och Sverige upp till vilken Drottning Kristinas Kansler successivt svarade undflyende och därmed undvek dess förverkligande, emellertid accepterade han idén om en allians för ömsesidig hjälp, vars förhandlingar försenades på grund av portugisiska sidan
alltjämt vägrade tillåta svenska fartyg segla till de portugisiska kolonierna. Om den portugisiska sidans frustration i relation till deras pretentioner var uppenbar så
fortsatt Sverige att vara missbelåten med den fortsatta blockaden av den direkta tillträdelsen till kolonierna.
Den nya portugisiska utsände, Dr. Guimarães återvände till Lissabon 1649. Nästan samtidigt utsändes João Frederico Friesendorff av Hovet, som resident i Portugal, med missionen att bland annat studera kommersiella frågor med vårt land, nämligen navigering i kolonierna.
Relationerna mellan de två länderna skulle emellertid komma att förvärras 1653 som följd av en händelse i dåvarande portugisiska representanten Överdomaren
António da Silva e Sousas residens, då ansett ett av de mest frekventerade av Restaurationen. Natten den 25 juni 1653 styrde eller tolererade en allvarlig
vanvördnad mot Residensen. Ministern satt och åt när hans hem blev oväntat attackerat av en grupp om 50 svärdsmän. Beslutenheten, flinkheten och modet hos
de våra, då de tog Sändebudet framför sig slog tillbaka rånarna. (2)
(2)Relationerna mellan Portugal och Sverige under Restaurationen, Portugals Historiska Akademi, Durval Pires de Lima.
Den offentliga skandalen väckte stor uppståndelse i Stockholm, så till den mån att Drottningen visade sin bedrövelse över attentatet. Den svenska Regeringens
passivitet i att döma gärningsmännen och den sannolika gärningsmannen gjorde emellertid att Vieira da Silva tillstod möjligheten att suspendera de diplomatiska
relationerna med Sverige, något som aldrig förverkligades.
År 1654 (då portugisiska representanten i Stockholm fortfarande var överdomaren António da Silva e Sousa), som det verkar under Spaniens Ambassadörs inflytande, slutade Drottning Kristina erkänna Dom João IV, och kallade honom den antagne Kungen av Portugal och rikets tjuv, och hon skrev från Uppsala att portugisiska representantens närvaro var onödig därför att hon hade bestämt att inte erkänna Hertigen av Bragança som Kung av Portugal längre: eftersom det är en egenskap som enbart tillhör Filip, Kungen av Spanien (ne recognostre plus pour Roy de Portugal le Duc de Bragance: puis que c’est une qualité Qui n’appertient qu’au Philipe Roy d´Espagne".
De politiska relationerna skulle dock, kort därefter, återgå till normaliteten under Kristinas efterträdare Carl X: s regeringstid, trots att innan Monarken abdikerade
garanterade hon att hennes efterträdare skulle behandla hertigen av Bragança på samma sätt: inte erkänna honom. Hennes efterträdare, Carl X, emellertid, skulle inte
komma att respektera hennes önskan. För övrigt skall Drottningen vid ett visst tillfälle ha visat sig ångerfull över sin attityd och bad sin kusin råda bot på hennes oskickliga förfarande så fort han besteg tronen3. (3)
(3)Relationerna mellan Portugal och Sverige under Restaurationen, Portugals Historiska Akademi, Durval Pires de Lima.
Redan innan han blev krönt, skrev Carl Gustaf till Silva e Sousa och lovade att han skulle annullera Drottningens beslut så fort han besteg tronen, vilket gjorde att den portugisiska representanten stannade i Sverige ända till 1659.
Durval Pires de Lima refererar i sin publikation Relationerna mellan Portugal och Sverige under Restaurationen av Portugisiska Historiska Akademi, att trots att de två Nationerna följde olika öden och att de cirka tjugo åren efter Restaurationen var problematiska, där båda självfallet försvarade vissa motsatta intressen, kvarstod vänskapen som föddes under de svåraste tiderna i striden med Castela. Även om vi inte fick allt som stod i Sousa Coutinhos instruktioner så (...) är vi trots allt skyldiga Sverige den första diplomatiska triumfen under Restaurationen. Det var tack vare skandinaverna och deras Drottning, Ministrarna i Osnabrücks ansträngningar, och dem våras handlingar i Stockholm som gjorde att Hertigen av Bragança fick benämningen Kung av Portugal i det första officiella diplomet från Westfaliska Fördraget. Förrunna åtta år, på eftermiddagen den 14 oktober, svarade svenskarna, med ståtlighet, den portugisiska Nationens vädjan som formulerades en glad och ren december morgon, medan de skakade av sig oket av sextio års fångenskap (...).
Inte förrän D. Pedro II: s regeringstid (1709) bekräftades det berömda fördraget från 1641 och endast mycket senare (1791) nominerades enligt denna den första
portugisiska representanten (António de Souza Botelho), trots att Sverige sedan 1757 hade skickat sin representant till Lissabon. Lars Skytte och självaste Drottning
Kristinas konversion till katolicismen är inte främmande för detta faktum. Den första, som följd av sin vistelse i Portugal i egenskap av första svenska kommersiella
representanten i Portugal och i det andra fallet, för många inflytelserika av Kronan, som följd av Drottningens kontakter med en kyrklig portugis, jesuitiska Prästen António Macedo, som var anknuten till den portugisiska legationen i Stockholm.
De diplomatiska relationerna mellan de två länder fortgick sedan dess med hjärtlighet och fick en impuls, i slutet på XIX seklet, med följande bilaterala besök:
1. Portugisiska Kronprinsens besök till Stockholm (oktober 1883).
2. Kung Dom Luizs officiella besök till svenska huvudstaden.
3. Kung Oscars officiella besök till Portugal, den första av en svensk monark till vårt land.
Det bör noteras också de goda relationer som den dåvarande chefen för Portugals Legation i Sverige och Norge, Ambassadör Soto Maior, verkade ha etablerat med den svenske Monarken.
Ambassador Soto Maior
Den 11 juni 1883 rapporterade Ambassadör Soto Maior till Utrikesdepartementet om ett möte han hade haft med Kung Oscar:
(...) Jag vistades igår med Hans Majestät på Karl den XIII:s Torg, två steg från min dörr. Hans Majestät sade till mig låt oss gå in till er. Kung Oscar hade
vänligheten att informera mig om följande: M. Mantiuou har skrivit från Lissabon att Kronprinsen Dom Carlos kommer hit nästa månad. Min Minister i Madrid har just skrivit att han vistats med Kung Dom Luiz och att Hans Majestät sade till honom att
hans son, Kronprinsen, kommer att ha med sig ett brev från Hans Majestät till mig.(...)
Dom Carlos
Kronprinsens besök skulle komma att äga rum i oktober 1883 och ansågs av titulära Ambassadör Soto Maior som utan dess like, rapporterandes till Utrikesdepartementet att ingenstans har Hans Höghet blivit eller kommer någonsin att bli emottagen med större pomp och ståt, med mer omsorg och uppmärksamhet:
(...) Jag såg här Rysslands Storhertig, idag Kejsar, Kronprinsen av Danmark, Prinsen av Wales, och den Kejserliga Prinsen av Tyskland (...) och ingen av Prinsarna emottogs så ärofullt som Hans Majestät" (...). (4)
(4) Ambassadör Soto Maiors kommunikation till Utrikesdepartementet, 17 oktober, 1883.
Som bekräftelse på denna speciella behandling har vi Ambassadör Soto Maiors beskrivning, han följde Kronprinsen i hans resa från Malmö till Stockholm, han beskriver sättet på vilket Dom Carlos emottogs vid central stationen i Stockholm:
(...) Vi anlände till denna huvudstad klockan 10. På stationen fanns Hans Majestät med Prinsarna, Riksmarskalken, Ministrar, Generaler och Amiraler, etc. (...) Kung
Oscar omfamnade varmt våran Prins och presenterade honom för sina barn tillsammans med huvud undertecknarna av sitt Hov. Hedersvakten lutade ner flaggan och spelade Portugals hymn. (...) Drottningen tog emot Hans Majestät med extrem förbindlighet, med ömhet, kan man säga (...). (5)
(5)Ambassadör Soto Maiors kommunikation till Utrikesdepartementet, 17 oktober, 1883
Kung Dom Luizs officiella besök till Stockholm, ska ha bidragit till fördjupandet av relationerna mellan de två länderna, i sådan grad att hans relationer med Kung Oscar
karakteriserades, vid flera tillfällen, som förträffliga, både på den officiella planen som den personliga.
Dom Luiz
Som följd av detta besök, publicerade det svenska officiella bladet följande artikel som reflekterar det goda intrycket den portugisiska Suveränen gjorde 1886:
(...) Kung Dom Luiz av Portugal lämnade svenska huvudstaden vid halv ett på natten. Kungen lämnade här många kära minnen. Alla som hade äran att närma sig
kungen av Portugal fick möjligheten att konstatera storsintheten i hans personlighet och hans bienveillance(vänlighet), som inte enbart har ett ytlig yttrande utan är i det väsentliga uppkommet ur hans hjärta. (...)
(...) Våran Kung och Våran Drottning visade prov på deras sympati och varma förbindelser. De lämnade Deras sommar Residens i Öresund för att förflytta sig till
huvudstaden och därmed möta sig med den Förnäma resande. (...)
(...) Vi har anledning att vara övertygade om att Kungen av Portugals besök var mycket uppskattad av honom själv. Om, vilket är vår förhoppning, det kungliga
besöket bidrar till mer intensiva kommersiella förbindelser mellan Sverige och Portugal, kommer besöket också bringa fördelar för båda länderna, vars Suveräner
hade möjlighet under dessa dagar att förnya och förstärka vänskapsbanden som förenar dem sedan länge (...).
in Officiella Bladet, Stockholm 1886
Republikens införande i Portugal hade ingen större betydelse för de diplomatiska relationerna mellan de två länderna. Trots att en monarki försvann i Europa, godtog
Sveriges Rike förändringen och ansåg den legitim och emanciperade av folket. (6)
(6) Gratulations brev från Kung Gustaf av Sverige till den då nyligen utnämnda Presidenten av Republiken, Manuel de Arriaga, daterad
10 juni, 1912.
António Oliveira Salazars bestigande till Makten. Sverige hade blivit en av de rikaste nationerna i Europa, med hög internationell profil och som hade gått in i en fas av strävan för demokratin, närmare bestämt i de gamla portugisiska kolonierna. Internationella pressen mot kolonisationen och det direkta och indirekta (men aldrig
med våld) stödet för frihetsrörelserna skapade ofta förekommande förlägenheter för de portugisiska myndigheterna, nämligen på de internationella forum (närmare bestämt vid Förenta Nationerna).
Det var under denna fas som kontakterna med den portugisiska oppositionen mot regimen utvecklades. De ansvariga för det svenska Socialdemokratiska Partiets första kontakt med Mário Soares, en framstående figur i striden mot regimen, skedde 1967.
Mário Soares inbjöds att besöka Stockholm av den dåvarande Statsministern, Tage Erlander. Under besöket hade han möten med Olof Palme, som senare utsågs till
Statsminister och skapade sen dess personliga band med en av de mest framstående svenska demokraterna. Palme skulle komma att bli den första utländska
Regeringschef som besökte Portugal efter revolutionen den 25 april 1974, där han pressade de portugisiska politikerna att organisera val till ett Konstitutionsutskott året därpå. Från den tidpunkten började en period av ömsesidiga besök.
De närmaste åren efter revolutionen visade oroväckande tecken, tyckte de svenska demokraterna och Olof Palme beslöt sig för att främja en sammankomst av de
europeiska regeringschefer och socialdemokratiska ledarna på en konferens in Stockholm för att rädda Portugals demokrati... Sammankomsten ägde rum sommaren
1975 och bland de närvarande var, förutom värden, Olof Palme, tysken Willy Brandt, Harold Wilson från Storbritannien, Ytzhak Rabin från Israel, och den utgjorde en av den europeiska socialdemokratins största kraftsamlingar någonsin. (7)
(7) In Sverige och Portugal, utgiven av Svenska Institutet i samband med svenska EU Ordförandeskapet under första halvåret 2001.
Uttalandena och presskonferenserna efter mötet tog upp den kritiska situationen som den unga portugisiska demokratin befann sig i och många av dess deltagare,
hade på ett sätt eller annat, en aktiv roll i försöken att påverka händelsernas förlopp, bibehållande kontakterna, i många fall, med både Förenta Staterna som med Sovjet Unionen.
Under åttiotalet återställdes Statsbesöken mellan de två kompanjonerna i EFTA. De svenska Monarkerna gjorde en officiell resa till Portugal i september 1986, från den 29 september till den 5 oktober, de avslutade resan med ett inofficiellt uppdrag på Madeira.
Republikens President, Mário Soares som hade livnärt speciella känslor för Sverige ända sedan oppositionen till Oliveira Salazars regim, och som tidigare hade besökt
Sverige som Statminister 1985 återgällde med ett officiellt besök till Sveriges Rike den 9 till och med den 12 oktober 1990.
Under besöket, betonade den dåvarande Presidenten av Republiken sin agenda på de båda länders gemensamma intressen, nämligen samarbetet i Afrika, mänskliga
rätigheter, pressandes Ingvar Carlssons regering till ett större svenskt engagemang i Öst Timor, Sveriges delaktighet i Europa (Sverige hade vid denna tidpunkt ännu inte gått med i EG), och till slut frågan om anledningarna varför Nobel Kommittén inte hade tilldelat Nobel Priset till någon portugisisk talande författare och varför inte till en portugis, som togs upp vid flera olika tillfällen. Han skulle komma att få svar 8 år senare med tilldelandet av 1998 Nobelpris i Litteratur till författaren José Saramago, som slutligen också utgjorde en av höjdpunkterna i relationerna mellan de två länderna. Nobelprisutdelningens ceremoni bringade till Stockholm en rad med höga portugisiska personligheter, nämligen Republikens President, Dr. Jorge Sampaio.
